Tintins graviditet och förlossning

Graviditeten med Tintin var lite jobbigare. Hade illamående i början ca 4 veckor. Hade väldigt mycket sura uppstötningar. Hade mycket sammandragningar och att Tintin tröck så mycket neråt så det högg  där nere. Kunde heller inte gå långa sträckor, knappt så att jag klarade av gå några hundra meter innan det började värka i kroppen. 

Med honom gick jag ändå bara upp 10 kg och med Amelia 16 kg. 

Allting med förlossningen började på måndag morgonen. Jag vaknade av rejäla sammandragningar som jag trodde var början till värkarna. Trodde nämligen att värkarna skulle komma när som helst men icke sa Nicke. Det avtog efter lite vila. 

Ändå var jag och Hannes ute och promenerade två gånger under dagen och kvällen. 

Hannes mamma kom ändå hit och passade Amelia och senare på dagen kom min syster för att ta Amelia med sig hem och tur var det. 

På kvällen gick jag och Hannes till affären för att försöka få igång det med en promenad men ingenting hände så jag tog en dusch och sen låg vi i soffan och kollade på tvn innan vi gick och la oss.  När jag gick in i duschen så låste jag dörren för att Hannes inte ska komma och skrämmas som han ibland får för sig att göra, han kom strax efter och låste upp dörren och bad mig att ha olåst ifall det skulle hända något och det var ju ganska smart tänkt ändå. Efter duschen satt vi i soffan en stund och sen gick vi och vi la oss i sängen väldigt tidigt då vi ville vara lite utvilade ifall det skulle starta dagen efter eller på natten. Under natten minns jag att jag vaknade några gånger men kunde snabbt somna om igen. 

05:31 klockade jag första värken, 20 minuter mellan varje värk så jag sov mellan. Men till slut klarade jag inte mer och dom kom allt tätare, jag lät Hannes sova en stund och sa inget ifall det skulle avta igen eller om det skulle vara början till förlossningen så ville jag att han ändå skulle vara utvilad. 

Jag ringde in till förlossningen vid halv 10 men dom sa att dom hade fullt både där i Linköping och i Norrköping så dom skulle skicka oss till Örebro men först var hon tvungen att ringa dit och kolla. Innan hon ringde tillbaka till mig så fick jag panik, med tanke på hur fort det kan gå så började jag såklart gråta och förklara för Hannes att vi blir skickade till Örebro. Hon ringde upp igen efter några minuter och sa att jag fick komma in till Linköping för att förlossningen med Amelia gick så fort så vågade dom inte skicka oss så långt. Då släppte paniken och hon sa i telefonen att vi fick komma in direkt men behövde inte stressa, men vi packade det sista och sen drog vi vid kl 10 ungefär. 

Då har jag för mig att värkarna kom med ca 6 min mellan. Påvägen in till Linköping fick jag några värkar som var smärtsamma och Hannes försökte åka så fort han kunde, påvägen fastnade vi bakom en lastbil men kunde efter en stund köra om den. 

Väl inne i Linköping fick vi åka runt och leta parkering då jag vägrade bli avsläppt själv vid entrén. Det tog en liten stund men inte så farligt ändå. Vi gick från bilen till förlossningen och jag fick några värkar när vi gick men tyckte att det var skönt att fortsätta gå, Hannes frågade om vi skulle stanna men jag lutade mig mot honom och så gick vi. Under den "promenaden" så kan jag knappt minnas någonting alls, kan inte minnas några människor eller något annat. 

Vi blev inskrivna vid 11. Dom undersökte mig och jag var öppen 5 cm. Då satte dom ctg på mig men det gick inte så bra då jag inte kunde ligga still. 

Efter en stund kollade dom igen och jag var öppen 6 cm. Lång tid tyckte jag att det tog. 

Jag flög runt i rummet, satt på golvet, stod upp mot någon gå sak och låg i sängen. Testade nog alla möjliga ställningar men ingen av dom blev bra. Redan från början tappade jag kontrollen över det. 

Bad om att få smärtlindring och dom föreslog en lokalbedövning i livmodern men först var de tvungna att ta vattnet, som inte ville ut då Tintin korkade igen det. 

Det var då någon gång som dom upptäckte att Tintin inte mådde bra utav förlossningen, hans puls sjönk hela tiden. 

Efter bara någon kvart hade jag öppnat mig till 9 cm och där stannade det.

Jag låg i sängen samtidigt som en människa stod och tröck så förjävligt på magen medan en annan stod och höll undan kanterna i slidan, och jag skulle krysta vilket var omöjligt för att det gjorde så ont. 

Till slut fick dom bort kanterna och jag kunde börja krysta ut honom och det var panik, samtidigt som jag krysta så drog dom med sugklocka för att få ut honom. Sugklockan släppte tre gånger men tillslut fick vi ut honom. 

Dom hade börjat skriva en blod lapp ifall det skulle bli snitt men med sugklocka och efter ca 10 minuter krystvärkar var han ute. 

De klippte navelsträngen och sprang bort med honom till läkare som stod utanför, Hannes följde efter. 

Efter en kort stund kom Hannes in med Tintin i famnen då allting hade sett bra ut. 

Jag kan inte minnas så jätte mycket om vad som hände under det eller vad jag tänkte alls. 

Minns nog inte allt ifrån arbetet eller mer än att det gjorde så ont. Det jag kan minnas var att ena barnmorskan satte sig bredvid mig och bad om ursäkt för hur dom hade gjort då jag fick ren panik. Hade jag varit mer "medveten" så hade jag bytt ut ena barnmorskan som tröck på magen, för det första så var hon inte alls klädd för en förlossning och för det andra så var hon otroligt otrevlig. Jag minns att jag frågade något och fick bara ett spydigt svar tillbaka. 

Jag själv tyckte att vi inte fick tillräckligt med information om vad som hände, det var ingen som sa något förutom att han skulle ut fort. Hannes kunde väl ana vad som hände men jag hade själv ingen tanke att kolla skärmen. 

Jag vill såklart ha fler barn men förlossningen skrämmer mig rejält, jag får panik av bara tanken. För att Tintins förlossning var så jobbig. 

Sa allting till bm på efterkontrollen och hon sa då att vi nästa gång skulle planera mer kring förlossningen. Så vi får helt enkelt se när jag vågar en gång till. 

Efter förlossningen hamnade vi uppe på special BB. Jag och Hannes gick ut en stund framåt kvällen då jag behövde frisk luft och hanens behövde handla lite. Jag gick tillbaka själv vilket jag kanske inte skulle ha gjort för hela vägen kände jag mig svimfärdig och hade så ont i hela kroppen men det gick bra ändå. 

Vid 10 tiden tog dom blodsockret på Tintin då han verkade slö och inte riktigt ville vakna. Det låg på 1,3 så han fick flytta till neo där han kopplades upp på övervakning, fick sond och fick dropp. 

Redan senare på natten såg allting bra ut och även dagen efter. Det var bara min amning som inte funkade så jag och Hannes bestämde oss för att sluta amma och bara ge via flaska, pumpa ut mjölk om det gick. 

Två dagar efter hand födelse fick vi åka hem då allting hade sett jätte bra ut. Då höll mina bröst på att sprängas, hade så fruktansvärt ont så det första jag gjorde när vi kom hem var att börja pumpa innan alla människor skulle komma och hälsa på oss. 

Anledningen till att jag sluta amma var för att det inte fanns någon energi. Om jag skulle amma så skulle Tintin först kläs av, sedan vägas och sedan ammas, efter den skulle han vägas igen för att se hur mycket han hade fått i sig och efter det skulle jag börja pumpa. Det fanns ingen tid till sömn då han skulle äta varannan timme och allt annat skulle fixas, fanns heller ingen tid till att äta så jag orkade helt enkelt inte. Med all stress, oro och utan sömn och mat så funkade inte amningen kände vi. 

Vi kom hem på en torsdag och redan på fredagen skulle han på koll för att kolla vikten. Hade inte ökat jätte mycket men det tyckte dom inte var så konstigt heller. Veckan efter kom BVC på hembesök och efter det hade vi ganska jämna bokade BVC besök på kort tid för att kolla honom. Hela tiden har det sett bra ut. 

Anledningen till att hans blodsocker sjönk tror dom var att förlossningen var ansträngande, han var liten och hade inga extra resurser att ta ifrån. 

Redan dagen efter märkte vi skillnad på honom då han blev så mycket piggare. Dagen han föddes så sov han i stort sätt hela dagen. 

Tintin föddes kl 13:29, han vägde 2500g och var 47cm lång. Förlossningen tog 8 timmar från första värk.