Amelias graviditet & förlossningsberättelse

Jag vet faktiskt inte om jag har skrivit ut allt här ifrån Amelias förlossning så jag tänkte göra det nu. 

Graviditeten med Amelia var så lätt. Lite illamående i början och lite sura uppstötningar mot slutet men mer än så var det inte. 
Jag kunde gå flera kilometer även som höggravid med henne och kunde äta i stort sätt allting. 
Däremot hade jag cravings efter apelsiner, gröt på nätterna, satsumas & så drack jag flera liter mjölk per dygn. Det var tvunget att ha minst en liter mjölk hemma på natten för jag var uppe och drack. 
Däremot var hon väldigt livlig, hon låg inte still i en sekund. När barnmorskorna skulle kolla hjärtat på henne så låg hon inte still så något ctg fick vi aldrig på henne. 

Vi var hos barnmorskan sista gången den 15 mars -12 då hon var beräknad att komma. Den dagen gick jag väldigt mycket och fick också sån irritation i ryggen framåt kvällen. 
Vi skulle kolla big brother men jag kunde knappt ligga eller sitta ner. 
Vi gick och la oss och jag somnade inte förens vid kl 2. Runt 4 vaknar jag igen utav att jag hade så ont i magen men förstod inte vad det var så jag försökte somna om men sen kom nästa värk och en värk efter det, väldigt tätt. Vi klockade de första till att dom kom med ca 6-7 min mellanrum. 

Jag ringde upp till förlossningen men de tyckte att jag skulle äta lite och sen ta värktabletter och försöka sova en stund till. 
Aldrig att det gick. Jag ringde upp igen och då kunde vi komma in. 

Min syster kom och hämtade oss och var med sen under hela förlossningen (tackar för det), utan henne hade jag aldrig klarat det! Sånt enormt bra stöd. 
Under bilfärden kom ett hundratal värkar kändes det som och resan tog år och dar i min värld. Väl framme på sjukhuset hittade vi inte till förlossningen men efter ett tag kom vi rätt. 

Jag kom in i ett rum och undersöktes, var öppen 5 cm och klockan var ungefär 08. 
Jag tyckte tiden gick så fort hela tiden, och skönt var det. 
Under hela arbetet låg jag i sängen (vad jag kan minnas), på sidan och hade en kudde över ansiktet. 
Testade lustgas men mådde så illa så den gav jag fan i. 
Runt 10 tiden bad jag om epidural men narkos läkaren kunde inte förens om ca 30 minuter. 10 minuter innan han skulle komma så tröck det på, de undersökte och jag var öppen 10 cm. Redo för att krysta!! 
Äntligen tänkte jag. 
10:48 kom min första krystvärk. Mitt i allting reser jag mig upp och vägrar krysta. 
Säger till dom att de får ta ut henne på något annat sätt. Jag var så rädd, det kändes så äckligt. Men Jah krysta på och kl 11:21 var Amelia ute. 

Det första jag säger är att hon inte skriker men efteråt på video har jag insett att hon gör det och rätt så mycket. 
Amelia mådde så bra under hela förlossningen och var en pigg liten flicka på 2,8 kg som kom ut. 

Jag sprack såklart lite inuti och utanpå muttan. Dom sydde och jag skrek. 
Efteråt så hade jag så ont, kunde knappt gå, fasade för att kissa för att det var som att hälla salt i ett öppet sår. Så fruktansvärd smärta. 

Om kvällarna kom jag knappt ner i sängen och så var min kropp så slut, det var som att kroppen hade tränat i flera dygn alltså. 

Men jag är så tacksam över att min syster följde med, hon hjälpte verkligen till och pushade mig genom den fruktansvärda smärtan och rädslan. Med Amelia hade jag kontroll i stort sätt hela tiden förutom slutet, med Tintin försvann kontrollen tidigt. 

Så jag hade en väldigt lätt förlossning och graviditet med Amelia. Till skillnad mot Tintin, men den kommer också upp snart. 
Nu i efterhand har jag kommit på lite mer att skriva och sådär så jag tänkte skriva om den helt enkelt när tid finns.